Kärlek i Nya Testamentet handlar enligt grundtextens grekiska antingen om 1) Filos, 2) Eros eller 3) Agape. Vi ser inte nyanserna i det svenska språket, men av sammanhangen kan vi avgöra vad som är vad i Bibeln.

Filoskärlek handlar om vänskap och samhörighet inom t ex en familj eller kompisgäng. Denna kärlek finns enligt Bibeln hos alla – även icketroende. Filos verkar finnas nedlagt i människor. Det får vi tacka Herren för – annars skulle många fler barn fara ännu mer illa än de redan gör i denna värld. Jag vet inte om den går att jämställa med djurens instinkt att ta hand om sina barn, men det verkar åtminstone närbesläktat. Jesus berömmer därför ingen för filoskärleken – han menar att vem som helst kan älska dem man själv blir älskade av: ”Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner också det?” (Matt. 5:46)

Eros är den erotiska kärleken. Även denna kan alla människor uppleva utan en Gudstro. Utan den skulle vi heller inte fortplanta oss.

Agape är till skillnad från filos och eros en självutlämnande kärlek som aldrig söker sitt. Den är väsensskild från oss när vi är i köttet (som Paulus benämner det) eller mörkret (som Johannes benämner samma fenomen). Den är inte en del av denna värld. När vi idag pratar om kärlek - det har ju verkligen blivit ett inneord – är det frågan om någon egentligen vet vad agape är. Agape är gudomlig och orsaken till hela Guds frälsningsplan.

Kampen mellan ande och kött kommer vi inte ifrån under detta jordeliv, men som alltid är det vad vi gör med detta faktum som blir avgörande. Väljer vi bortförklaring eller förkrosselse?

Jag högaktar bröder och systrar som erkänner sin mänskliga brist att älska i detta tabubelagda område i en präktig kristenhet.

En kapitulerande troende kan ta emot agape och därefter ge den vidare till andra. Den hänger intimt samman med andens frukter som ju också endast mognar efter insikten att vi inte kan leva upp till våra ideal eller lagar – när vi faller på knä och erkänner behovet av nåd - när Kristus blir vår enda livlina i livets alla delar (Gal. 5:22-26). Vi människor har mycket svårt att komma till en sådan kapitulation då vi gärna vill göra rätt för oss på något sätt. (Alla andra religioner, filosofier och livsåskådningar handlar ju dessutom om att prestera själv.) Av denna anledning är det endast syndanöd som kan föra en människa till frälsning och därmed också agape. Utan hosianna (fräls mig!) inget halleluja (lovad vare Herren!). Vi får aldrig glömma att ett halleluja som inte bygger på ett hosianna är falskt. Jesus känner inte alla som går an i hans namn. (Matt. 7:21-23)

Agape skulle vara tecknet för Guds församling (Joh. 13:35). Finns den inte finns heller ingen Guds församling – möjligen en förening. Johannes går in på detta i sina brev. Han menar att den som påstår sig älska Gud men inte älskar sin broder är en lögnare och vandrar i mörkret.

Den som smakat Herrens godhet nöjer sig inte med filos i äktenskap, familjeliv och församling, då man vet att det finns något större - något denna värld inte har en aning om. Något som inte går att prestera, något man inser sig vara utan. Filos är inte fullkomlig i sig själv – den är bristfällig och kan därför locka oss in i psykologiska modeller och lagiska mönster när relationer knakar i fogarna eller när församlingen inte blomstrar som den borde. (”Gör si för att bli lyckligare tillsammans, eller gör så för att locka fler till kyrkan”.) Herren älskar dock att fylla förkrossade hjärtan med sin agape, och då kommer alla andra bitar falla på plats. Ett stolt hjärta får nöja sig med filos, för agape ”skryter inte, är inte uppblåst, brusar inte upp…”. (Kärlekens lov i 1 Kor 13:4-7 är ju agapes lov). Jag tror inte att någon människa lever i ett konstant agapeflöde – jag gör det då inte - men Herren längtar efter att fylla ödmjuka hjärtan.

I den familj eller församling där agape flödar är alltid Gudsordet i centrum eftersom agape vill förmedla sanning och liv och inte denna tidsålders förgänglighet. I agape finns ingen missunnsamhet och inget kontrollbehov eftersom ”jaget” inte ens existerar. Sven Reichmann har konstaterat att kärleken till hans fru innehåller ett egenintresse – han vill ju ha henne. Den kan alltså inte mäta sig med Guds agape. På samma sätt kan efterlängtade barn bli nedgraderade till statusdetaljer i filosälskande familjer. Vilka föräldrar vill inte kunna skryta om sina barn?

Eros är, precis som filos, heller inte fullkomlig i sig själv. Först tillsammans med agape når den sin ursprungliga tanke – när kroppen ges som en gåva till någon annan. Eros utan agape fungerar i värsta fall tvärtom – kroppar tas som erövringar. Utan agape kan man och kvinna aldrig leva som Ef. 5:25-33 beskriver, eftersom det är en bild på Kristus och församlingen, dvs av gudomlig karaktär.

Kärlek till Gud hänger samman med syndakännedom och förlåtelse. ”Den som fått mycket förlåtet älskar mycket” (Luk. 7:47). Den som inte vågar lita på nåden kommer därför aldrig känna sig förlåten utan ständigt skyldig inför Gud, och därmed inställd på att sona den skulden. Den prestationsinriktade handlar i ”ord och fraser” och kan därför aldrig älska på agapevis och får som konsekvens av detta betydligt svårare med bönesvaren. (1 Joh. 3:18-24)

Vi kan hitta massor med belägg i Bibeln som säger att vi skall älska. Vi kan piska varandra med budorden utan problem att hitta Bibliska belägg, men frågan är om vi då fokuserar på ”summan av ordet” (Ps. 119:160)? Jesus är stundvis väldigt lagisk i sina uttal om kärlek men detta alltid mot religiösa ledare med hög bekännelse. Eftersom han ÄR summan av ordet (Ordet blev kött – Joh. 1:3) är det klart att han representerar både lag och nåd. (Matt. 5:18 visar att lagen kommer att finnas lika länge som jorden finns.) Lagen har dock ett enda syfte: att vi ska inse att vi inte kan leva upp till den, så att nåden ska få ta över (Rom. 5:20)

Jesus representerar i evangelierna lagen när han möter religiösa högmodiga ledare. Matt. 22:34-40 handlar om precis detta. Jesus möter en laglärd som ville sätta Jesus på plats. Jesus sätter istället den läglärde på plats. Denne kunde berömma sig över mycket i lagen, men en enda sak kunde han inte – eftersom ingen människa kan det – nämligen att ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Vem kan bocka av dessa lagar och känna sig nöjd? Ingen. Just därför fick den högmodige denna omöjliga lag i ansiktet. Jesus använde alltså lagen på samma sätt som Paulus förklarar den. Och varför skulle han inte göra det? Jesus ÄR ju Summan av Ordet. Både lag och nåd – hela processen, hela frälsningsplanen. Yeshua betyder för övrigt ”Guds frälsning”.

Mot de små, förkrossade och förtvivlade använde Jesus aldrig lagen. Endast nåden. Jesu lagiskhet mot den laglärde förstår man om man läst Matt. 7:1-2: ”Med den dom ni dömer med ska ni dömas, och med det mått ni mäter med ska det mätas upp åt er.” Jesus visar oss i exemplet med den laglärde hur detta går till. Den som berömmer sig av gärningar blir aldrig frikänd, medan den som inte har något att berömma sig av utan ber om nåd överöses med nåd.

Det är hög tid för Guds folk att stiga ner från de höga piedestalerna och erkänna att vi misslyckats att älska. Först då kan Gud skänka sin agape vilket leder till väckelse, under och tecken, bönesvar och upprättelse. Det finns nämligen en hemlighet i att bekänna sina synder för varandra – det är nyckeln till helande (Jak. 5:12-18).

Ett samhälle som får problem med ökad diskriminering stiftar alltid nya lagar, för att man tror det hjälper folk att bli goda, eller åtminstone hindrar folk från att vara onda. Sverige är inget undantag. Problemet är bara att det inte hjälper i ett kärlekslöst samhälle. Vi gör likadant i våra kyrkor. Lagen (uppmaningar att älska) predikas och används i slogans eller loggor. Den plågar de förkrossade som inte kan påstå sig leva upp till den, eller ens försöka. Dessa små som Jesus hade valt att predika nåden för. Vårt uppdrag är att tala om vad Han gör, inte vad vi gör eller bör göra. Rosenius skriver i ”Husandakt” 1 juni: ”Du kan tvinga dig att tala och leva på ett särskilt sätt men inte att älska. Predika inte kärlek till Gud för en som inte är född på nytt! Det är oförnuftigt. Köttets inställning är nämligen fiendskap mot Gud. Det vill inte böja sig för Guds lag och kan det inte heller (Rom 8:7)”

Agape snackar inte så mycket – agape gör. Det var detta som skulle känneteckna församlingen – frukterna i vardagen, inte höga bekännelser på söndagarna. Agape pratar inte om goda gärningar, agape gör goda gärningar – som Herren förberett (Ef.2:10), utan att vänsterhanden vet vad högerhanden gör, som Jesus säger i Matt. 6:1-4. Människor utanför är ointresserade av att ta del av våra höga bekännelser – de vill se kraften och livet hos vanligt folk frälst av nåd.

Det är därför jag ber om syndanöd i denna stad. Och det får gärna börja bland oss troende. Först när vi drabbas av syndanöd kommer nåden bli vårt centrum – det enda vi vill veta av. Då kommer evangeliet nå framgång.



Maria Lundkvist